Nu står julen för dörren igen. Ytterligare en gång. En jul till utan mamma. Trodde inte att det skulle påverka mig så mycket som det gör. Jag borde väl bara inse att det är så här. Men det är svårt. Och jag vill inte egentligen.

Julen var mammas högtid. Hon älskade verkligen julen. Hon fick julen att vara perfekt. Hon längtade till första advent. Och varje gång man kom till mamma i december så var det som att komma hem till julen. Alla traditioner jag och mamma hade försöker jag föra vidare.Första advent, upp tidigt den 13 december för att se lucia på teve, klä julgranen och spela bingolotto dagen innan julafton. Det var alltid nått magiskt med jul. Nu känns det mer som en vanlig dag. Som vilken veckodag som helst. Och jag tycker det är tråkigt att det blivit så. Men jag har heller inte kommit över det med här med mamma. Vilket gör det svårt att se något positivt med jul. Jag håller mig schakt för barnens skull. För att dom ska få en bra jul. För att dom ska få samma magiska känsla som jag hade. Jag försöker iaf.

 

Och jag är trött. Psykiskt och fysiskt. Varje dag är en kamp med barnen. Varje dag består av gråt, gap och skrik och arga ord. Antingen från mig eller barnen. Det hjälper inte att bli arg och jag vet det. Men jag orkar inte. Jag orkar inte med dagarna. Varje morgon jag vaknar så vet jag vad som väntar. Är det inte den ena så är det den andra eller detn tredje. Det är bara att välja. någon är det. Och det börjar redan på morgonen. Så fort dom samlas i vardagsrummet på morgonen så börjar dom.

Folk i min omgivning säger att deras ungra är så himla jobbiga för att dom är trotsiga. Ta mina. Ta hand om mina tre 1 vecka och kom sen tillbaka och säg att din unge är jobbig. Jag lovar att du kommer tycka att ditt barn är en ängel. Folk undrar hur jag orkar. Ja, du jag vet inte. Det är mina barn. jag måste orka. Jag kan inte bara lägga mig ner och hoppas att det lösser sig självt. Det gör det inte. Det slutar i ännu mer bråk då. Jag måste ta tag i det.

 

Min man undrar hela tiden vad det är när jag inte säger nått eller kanske verkar lite off. Kanske för att jag egentligen är helt borta. Dom extremt korta stunderna på dagen som barnen faktiskt håller sams då slappnar jag av. Men det är ju inte långvarit. Det handlar om kanske 5 min åt gången. I långa loppet kanske 1 timme om dagen. Jag har ingen tid på dygnet då jag faktiskt kan sitta ner och inte göra nått. Jo kanske 1 timme på kvällen när barnen lagt sig. Sen somnar jag av ren utmattning. Jag kan sitta i soffan och kolla på teve. Men öronen är någon annan stans för att lyssna och avbryta innan det går för långt och bryter ut i ett bråk.

 

Mina tankar i december går enbart till min mamma. Alla ljus, snö, tomtar, advent, paket, granar och framför allt julmusiken får mig att bli ledsen. Som sagt, mamma älskade julen. Det var det bästa hon visste. Men så fort jag hör julmusik på radion eller ser barnen leka i snön och bygga snögubbar eller göra snöänglar så går tankarna "tänk om jag skulle ta kort och skicka till mamma". Men sen inser jag att jag inte kan det. Och det gör mig ledsen. Det gör ont i mig. Jag vill inte vara ledsen på jul.

 

Jag får väl ta mig kragen och bara göra julen perfekt för barnen. Det är svårt. Men det är väl bara att göra det.