Dåligt självförtroende
Har tänkt lite på varför jag har dåligt självförtroende.
Är det för att jag tror att andra tittar på mig och jag får för mig att folk för mig att jag är stor?
Eller är det så att jag inbillar mig det?
Varför har jag dåligt självförtroende och dålig självbild?
Varför kan jag inte acceptera mig för den jag är?
Varför kan inte ta en komplimang när jag får en?
Min man säger att jag är fin, vacker och allt där till. Varför kan jag inte ta det till mig?
Varför kan jag inte lyssna på honom?
Jag tror att jag under alla år inbillar mig saker. Inbillar mig att folk tittar på mig.
Jag såg en video på fb idag om en tjej som inte vågat gå i kjol eller shorts för att hon är stor.
Men nu tog hon sig i kragen gjorde nått åt det. Allt hon sa stämde på mig. Det var precis som om hon tog det från mitt egna liv. Allt det där om att man alltid kännt sig som den stora tjejen av alla kompisar.
Men nu har jag tänkt om.
Jag tycker faktiskt om mig som jag är. Hade jag velat bli smal hade jag troligtvis redan gjort något åt det. Jag hade nog redan testat varenda bantningskur som finss för att kunna gå ner i vikt. Jag hade gett upp allt vad godis och chips heter. Men det har jag inte. För jag tycker det är gott. Jag vill inte ge upp min choklad eller lakrits. Eller allt annat godis som jag tycker om. Jag har inte lust att gå upp kl 5 på morgonen för att gå ut och jogga eller springa innan jobbet eller skolan. Jag vill inte ge upp min tid med mina barn för att kunna gå till gymmet och köra slut på mig själv. Köra slut på mig själv kan jag lika gärna göra här hemma med 3 barn, 1 hund, städning, tvätt, disk, hämtning på skola och dagis, lämning på skola och dagis och allt va det nu är.
Alla mina bilringar, all överflödig hud, gäddhänget, dubbelhakan. Detta är jag. Och kommer alltid att vara det.
Hade det varit så att min man inte hade älskat mig för den jag är så hade han lämnat mig för längesen. Han älskar alla mina bilringar, all överflödig hud, gäddhänget och dubbelhakan. Han älskar mig. Och mina kompisar accepterar mig för den jag är, och hur jag ser ut. Och mina barn älskar mig för den jag är. Och mina familj älskar mig för den jag är. Det är dom som betyder mest för mig. Och det är deras åsikt som räknas. Ingen annans. Sen om folk vill titta på mig och tänka "Hon kanske inte skulle ätit den där sista chokladbiten", gör det då. För vet ni vad, den var j*vligt god!
Jag är den jag är. Jag och alla mina kilon!
Jag vill också kunna leva ett liv precis som alla andra människor. Och nu tänker jag göra det.
Jag kanske kommer vara personen som alltid kommer sist pga dålig kondition. Men vänta inte då.
Acceptera mig för den jag är! Och min personligthet. Det är jag. Inte mina kilon.
Skulle jag gå ner i vikt så kommer jag fortfarande vara samma person. Min personlighet sitter inte i mina kilon.
Okej, det är svårt att hitta kläder i rätt storlek på typ Vero Moda. Men fråga. Det kanske finns. Det kanske är så att just dom stora storlekarna går först och alla små sen. Eller så är det så att alla små storlekar går först. Men jag bryr mig inte om vilket. Finns inte min storlek så får jag väl gå och handla någon annanstans då.
Var nöjd med den du är. Din personlighet sitter inte i dina kilon.
Kärlek till er alla där ute som vågar ta steget och säga: Nu är det bra! Jag ser ut så här. Deal whit it!
<3<3<3<3
