Att som mamma
Att som mamma alltid finnas där och kunna ge sina/sitt barn/barn all den uppmärksamhet denna behöver är inte alltid lätt.
Att som mamma alltid kunna trösta och krama, pussa och blåsa bort det onda är inte alltid lätt.
Att som mamma kunna tala om för ditt barn på rätt sätt vad som är rätt och fel är inte alltid lätt.
Att som mamma alltid vara glad och positiv är inte alltid lätt.
Att som mamma kunna räcka till till alla är inte alltid lätt.
Bara några av alla saker jag på senare tid fått uppleva. Alla drar i en på samma gång.
"Mamma, mamma, mamma, mamma!"
"Mamma, jag vill ha saft"
"Mamma, kan du skriva in lösenordet på datorn?"
Och gärna allt på en gång. Det är inte lätt att finnas där för alla på en gång. Det är inte lätt att tala om för någon att denna får vänta för jag måste hjälpa din bror lite.
Det är inte lätt att kunna säga "Nej, jag kan inte följa med ut nu för jag måste börja med maten"
Det är inte lätt att kunna säga "Jag kommer snart, måste bara på toa"
Hur ska man få dom att förstå att ibland får man inte alltid som man vill.
Tålamod säger vissa, envishet säger andra.
Jag säger att det är inte alltid så lätt.
För folk som inte har barn men tänker på att skaffa barn. Det är ingen dans på rosor. Speciellt inte om man har fler än 1. Då ska du gärna kunna klona dig om du ska ha fler barn.
Man säger att det blir lättare med fler för då kan dom roa varandra. Jag säger: NEJ! Det funkar inte så. Inte alltid. Ibland vill dom bara ha mamma och ingen annan.
Jag önskar jag kunde klona mig. Nu när W har fått sin diagnos så har det automatiskt blivit mer jobb eftersom man måste strukturera upp vardagen på ett helt annat sätt än innan. Man måste tänka på vad man säger och hur man säger det. Man kan inte bara slänga ur sig en mening och tro att det är bra sen. Nej nej nej. Tänk 23 gånger till innan du säger nått. Jag har läst och läst och många av alla råd och tips funkar. Men jag måste också lära mig att använda dom. Nu, äntligen, förstår jag varför W reagerar som han gör i vissa fall. Eller varför han gör saker som han gör. Eller varför han är så impulsiv.
När vi först fick diagnosen så kände jag en lättnad. Jag tänkte, "jag har inte gjort nått fel". Under alla år har man blivit dömd innan folk frågat varför han är så "jobbig". Han är inte jobbig. Han är energisk. Och impulsiv. Och kan inte rå för det. Men samtidigt kom en annan känsla över mig. "Är det mitt fel?" "Gjorde jag nått fel när jag var gravid?" Men vet ni vad, nej det gjorde jag inte.
Jag kan acceptera W som han är, kan alla andra göra det?
K däremot gör allt för att reta upp W. Och det driver ju W till vansinne naturligvis. Vi försöker prata med honom och förklara. Men han verkar inte förstå. Eller så vill han inte förstå. Eller så är det bara fel tidpunkt i livet att försöka förklara detta för honom.
K har blivit mer uppmärksamhetskrävande. Och jag förstår honom. Han är ju mellanbarn. Känns som om folk "glömmer" bort honom. Han finns också där. Han kommer också och kryper upp i knät och vill gosa. Han behöver lite mer ensamtid med mig, pappa eller lars. Det är ju dock svårt att ge honom detta eftersom det är så mycket annat som kommer emellan. Men vi får helt enkelt ta oss tid till det. Jag vill inte att han ska hamna i kläm. Han var minst ett tag men som kom A. Och jag tror kanske att det är det som rört till det lite för K. Syskonrivaliteten kommer väl fram nu. Precis som mellan W och K. Det är mitt ansvar som mamma att tala om vad som är rätt och fel.
Jag känner att jag inte räcker till till alla. Det finns inte nog med mamma för alla. Det är svårt att finnas där för alla 3 på en gång.
Lite av alla tankar som springer runt just nu.
