Mamma
2 månder har gått sen du lämnade oss. 2 långa månader. Det gör ont. Så fruktansvärt ont att jag helst inte vill prata om det. Men jag måste. Jag måste kunna gå vidare och leva mitt liv precis som du ville. Även om det gör ont och är extremt svårt.
Det finns så mycket jag vill säga. Men jag vet inte hur jag ska fåfram orden. Alla säger att jag kan prata med dom. Dom finns där. Men allt jag vill är att kunna prata med dig. Få höra din röst igen. Du visste alltid vad du skulle säga och hur du kunde få mig på bättre humör. Du visste hur du kunde få mig att skratta när jag var ledsen. Du fanns alltid där. Du hade alltid en axel att gråta mot. Även om du inte sa nått så va du där. Det var allt jag behövde. Det fanns tillfällen då jag behövde min mamma och du var där. Du var bara ett samtal bort. Nu är du alldeles förlångt bort för att jag ska kunna nå dig. Du är för långt bort för att jag ska kunna höra din röst. Höra dig säga att allt kommer bli bra. Kommer det bli bra igen? Kommer jag hitta någon som kan finnas där på samma sätt som min mamma kunde? Du kommer aldrig bli ersatt och du kan inte det heller. Du var mitt allt.
Jag känner mig vilse. Jag känner mig ensam (jag vet, jag är inte det).
Du lärde mig hur livet funkade. Du lärde mig bli en egen individ. Du lärde mig värdet av kärlek. Du visade mig hur mycket man kan älska en annan människa. Du lärde mig livet. Du lärde mig stå på egna ben. Du visade mig respekt. Du lärde mig gå. Jag antar att du lärde mig cykla. Du var med och lärde mig simma.
Du var stolt. Mycket stolt. Men vi vet alla att vi inte pratade om det. Men visste det. Mitt hjärta sa det. Du hjälpte mig igenom några av dom jobbigaste stunderna i mitt liv. Du var där under dom lyckligaste stunderna i mitt liv.
Du fanns alltid där. Och nu är du borta. Jag tror och hoppas att vi en dag kommer att träffas igen. Det hoppet kommer aldrig lämna mig. Du kommer aldrig lämna mig. Mitt hjärta och mina tankar går till dig.
Som det ser ut idag så går jag och Lars igenom mycket. Först du. Sen hans farmor. Din gamla kompis. Min gamla barndomskompis. Lars kompis. Eva. William. Mycket händer och jag försöker med alla medel att hålla mig uppe. Det är svårt det ska jag erkänna. Men jag måste. Det hade du velat. Du hade inte velat att jag skulle gräva ner mig själv. Och jag tänker inte göra det heller. Men jag hoppas innerligt att det inte händer något mer nu för jag tror inte jag klarar mer. Jag må vara en stark person, men jag är bara mänsklig. Jag klarar bara till en viss gräns. Sen brister det tyvärr. Med tanke på allt som hänt runt william just nu så hade det varit så underbart att bara kunna ringa dig och be om råd. Eller få nått annat att prata om för en stund. Men jag kan inte göra det.
Det finns saker jag ångrar mamma. Jag ångrar att jag inte såg hur du egentligen mådde. Jag ångrar att jag inte gjorde mer. Jag ångrar att jag inte var där. Och jag ångrar att jag inte sa "Jag älskar dig" oftare.
Jag tackar dig mamma. Jag tackar dig för allt du gjort och sagt. Jag tackar dig för att du gav mig livet. Jag tackar dig för att du fanns där när jag behövde. Även om du inte finns här hos mig rent fysiskt, så finns du fortfarande kvar i mitt hjärta.
Jag pratar med dig fortfarande. Jag ber dig fortfarande om råd. Även om du inte kan svara. Men det är så jag alltid gjort. Och kommer alltid att göra.
Jag älskar dig mamma! Jag kommer aldrig någonsin sluta tänka på dig. Du finns i mitt hjärta och i mina tankar för evigt! Du är och förblir saknad <3
Lars: Du ska veta att mamma tyckte väldigt mycket om dig. Du stod högt upp i hennes ögon. Efter vad jag hört så är hon glad att du kom in i mitt liv. Hon älskade dig. Precis lika mycket som du älskar henne. Du sa: Jag kunde inte få en bättre svärmor. Hon hade inte kunnat fått en bättre svärson. Jag är säker på att om hon hade levt så hade hon sagt det till dig.
Du ska veta att jag är dig evigt tacksam. För att du finns här nu och ger mig en axel att gråta mot. En hand att hålla. En famn att krama. En person att älska. Vi går igenom mycket just nu men ändå står vi upp. Det känns just nu som om inget kan få oss isär. Jag känner mig starkare med dig. Gladare och mer livfull. Hade jag inte haft dig så vet jag inte hur det hade sett ut nu. Tack för att du finns och stöttar mig. Älskar mig. Håller min hand och kramar mig.
Men du ska också veta att jag finns här lika mycket för dig. Jag vet att det var svårt för dig när din farmor gick bort. Hon gjorde för dig, vad min mamma gjorde för mig. Och det är okej att vara ledsen. Det är okej att gråta. Jag har en axel att gråta mot. En hand att hålla. En famn att krama. Glöm inte det. I love you to the moon and back!
William, Kevin och Amandus: Mormor älskade er. Även om hon inte sa det så gjorde hon det. Hon sa det till mig. Hon hade alltid funnits där för er. Precis lika mycket som hon fanns där för mig.
Utan er så hade jag garanterat inte varit den jag är idag. Jag hade vait ett vrak. Som William säger,En zombie. Men tack vare er så är jag inte det. Tack vare er så står jag på 2 ben och inte ligger ner. Tack vare eran kärlek så orkar jag. Jag älskar er! Glöm aldrig det. Jag ska finnas er som mormor gjorde för mig.
Det finns mycket jag vill sägatill utvalda människor. Men då skulle detta inlägg bli väldigt långt.
Till mina vänner som funnits därförmig under denna svåra tid så vill jag säga TACK! Ni vet vilka ni är och vad ni gjort och sagt. Tack för att ni finna här för mig.
Jag känner mig lite som ett vandrade känslopaket som inte vet om det är okej att gråta eller skratta. Jag gråter. Fast jag gråter när jag är själv. Mycket bär jag på. Men när folk frågar vad det är så är det inget. Allt jag kan säga är att jag saknar min mamma. Men jag är rädd. Rädd för att ta resten. Rädd för att bryta ihop. Ja, jag vet det är okej. Men jag är rädd att om jag gör det så kommer jag inte upp igen. Så därför är det väldigt ofta som jag säger att det inte är något. Fast jag kanske skabryta ihop helt och se om det kanske känns bättre sen?
Jag vet inte. Jag vet inte vad som är rätt.
Men nu ska jag nog sluta skriva om detta tror jag. William är hemma så de kanske inte är så passande att bryta ihop nu.
Men nu kanske folk vet lite hur jag mår.
Och till min morbror: Jag älskar dig. Och det är okej att prata om det. Mamma älskade dig lika mycket som alla andra. Du var hennes lillebror. Hon tänkte mycket på dig. Hon var orolig. Men visste också att du var en stark person som klarade det. Och vi vet alla att du är stark. Men det är okej att prata om det. Det var din syster. Du älskar henne och saknar henne lika mycket som alla andra.
Det är inte skämmigt att gråta. Det är inte fel att gråta. Vi finns alla här för tt stötta varandra.
Mormor och Morfar: Jag älskar er. Kan inte ens sätta mig in i hur ni känner er. Ni förlorade en dotter. Men glöm inte bort att det fortfarande finns folk runt er som jättegärna finns för er. Vi alla älskar er!