Det här med ADHD/Autism
Det är ingen direkt dans på rosor. Det kan vända på en väldigt kort stund. Ena stunden kan allt vara bra. I nästa stund kan hela världen rasa pga en liten sak. I min värld är det en liten sak. I deras kan det vara lika stort som pyramiderna. Folk säger "Det kommer bli bättre". Dom har ingen koll. För att det ska kunna bli bättre gäller det att man håller sig till rutiner och att saker inte ändras. Skulle det ändras och sen ändras igen, är katastrofen bara ett faktum. Man säger att "man kan göra så här". Men de kanske inte funkar för alla. En sak som funkar för någon kanske inte funkar för någon annan. Man får ju känna sig för och se hur man kan göra. Sen är det klart, fasta rutiner och klara beskedd är något som alla barn mår bra av. Och för dom med diagnoser är det extra viktigt. Men det är inte så lätt att göraa något om man inte får någon feedback. Feedback får man men kanske inte den som behövs. Det finns ingen instruktionsmanual om ADHD/Autism. Det finns däremot hjälp och råd. Tips om hur man kan underlätta för dom. Man försöker, men det hjälper inte. Varför? Antagligen för att alla inte gör på samma sätt. Jag tror inte det hjälper att vara hård och arg. Ibland, ja. Men inte alltid. Ibland kan det hjälpa att bara prata med dom. Det gäller att inte bli arg själv (vilket inte alltid är lätt). Det hjälper inte att höja rösten, då lyssnar dom inte. Det hjälper inte att "skälla", då lyssnar dom inte. I många fall hjälper det att låta dom lugna ner sig och sen prata med dom. Annars kanske man gör saker värre. Man kan inte säga vad som helst. För dom tolkar allt ordagrant. Man får tänka på vad man säger. Dom är smartare än du tror. Dom förstår mer än vad du tror. Bättre på att läsa av och "koda" av vissa meddelande än vad du är. Underskatta aldrig ett barn med ADHD/Autism. Dom är många gånger smartare än vad du är. Tänker längre än vad du gör. Och drar helt andra paraleller än du.
Många vet redan att min äldste son har denna diagnos. Och min yngsta har troligen ADHD. Jag lever med detta varje dag. Varenda dag om året. Jag måste hela tiden tänka på vad jag säger och vad jag gör. Hur jag säger saker. Att inte ge för många instruktioner åt gången. Att inte bli arg (inte det lättaste), att inte höja rösten (inte heller det lättaste) och att inte vara för "på". Då kan jag göra saker värre.
Men jag vet helt ärligt inte vad jag gör. jag förstår inte. Varken min yngste eller äldsta son. Det känns som om jag befinner mig i en gråzon mellan dom två. Står och tittar på och ser ut som ett frågetecken. Vad gjorde jag nu? Vad sa jag nu? Vad hände? Är några av dom tankar som dagligen springer runt i mitt huvud.
Den enda gången jag faktiskt kan "släppa" dessa tankar är när jag är på jobbet. då har jag andra att tänka på och ta hand om. Jag släpper absolut inte tanken på mina barn. Men jag vet att dom har det bra där dom är. Och när jag jobbar kväll är dom hemma med min man. Som för övrigt gör ett fantastiskt jobb med dom. All heder till han.
Men jag ska erkänna att jag är mesig när det kommer till barnen. Jag ger mig för lätt. Jag försöker ändra på det. Så gott jag kan. MEN jag vill inte heller vara den elaka mamman som hela tiden säger nej. Sen är det klart att det finns gränser.
Vi har gjort mycket för att W ska få det så bra som möjligt i skolan. Där har det varit krångligt. Nu ska han än en gång få byta skola. MEN ändå vara kvar i den klass han har här i odensberg. Och jag hoppas verkligen att det blir lättare för honom nu när han kan få den hjälp han verkligen behöver.
Så det här med ADHD/Autism är verkligen ingen dans på rosor. Du får hela tiden tänka dig för. Annars är katastrofen ett faktum.
Och jag som mamma till två barn med dessa diagnoser är rädd att världen inte ska förstå dom. Utan bara tänka "gud vilket jobbigt barn, stackars föräldrar".
Innan man dömer någon kanske man ska taq och skaffa sig lite mer kunskap. Alla "jobbiga" barn har inte dessa diagnoser. Men det kan ju faktiskt vara så. Det finns ingen som ska tycka synd om mig. Eller mina barn. Skaffa kunskapen och försök förstå dom istället.
